En lång afton
Sitter här än... Läste igenom mina andra inlägg.
Märkligt hur allting kan skifta på bara 3 dar. det var 3 dar som ja jag gick ifrån hur lycklig som helst till deprission och sorg. Tvivel är väl också en stor del men det går allt mer över till säkerhet. suck.
Önskar så att jag någon gång kunde lägga band på mig själv, jag menar hur jävla svårt kan det vara? att bara tänka efter lite, ta en lite lägre profil. Jag antar att det inte är jag. JAg är som jag är. Och jag försöker verkligen lära mig, försöker verkligen växa upp och lyckas.
JAg tror att någonstans i mitt hjärta, eller hjärna, är jag rädd för att någon ska bli kär i mig och för att hindra det att denne någon skulle bli intresserad av mig eller ens kunna bli kär i mig så blir jag framfusig och gör bort mig totalt och sen så är det kört, då blir personen så avtänd så att han aldrig vill se på mig igen och jag får stå där med skam och ett krossat hjärta.Sen är det ju irroniskt hur mitt hjärta hinner bli krossat trotts att inget hänt, eller oftast inget hänt. Hur skulle ajg då må om jag verkligen lyckades bli ihop med någon?? Om vi gjorde slut? jag vet inte om jag skulle komma upp ur det. herre gud vad svårt, jag som kan ligga och vara ledsen jätte länge över att jag bara varit kär i någon, hur skulle det då gå??.
Jag är oftast mer ledsen än vad jag visar, det är väl alla i och för sig. Och jag känner mig alltid dum mycket längre. Det är väl som adam säger, jag blottar mitt inre alldeles för lätt och jag för det på fel ställen och helt fel. jag är så dum. Om jag fick en chans till... skulle jag ta den? skulle jag våga? skulle jag ens våga om jag ens fick en enda chans någonsin??
Jag vet inte.. Jag vet bara att efter varje gång gör det ont, nu gör det ont. varför lär jag mig aldrig`? varför?
Märkligt hur allting kan skifta på bara 3 dar. det var 3 dar som ja jag gick ifrån hur lycklig som helst till deprission och sorg. Tvivel är väl också en stor del men det går allt mer över till säkerhet. suck.
Önskar så att jag någon gång kunde lägga band på mig själv, jag menar hur jävla svårt kan det vara? att bara tänka efter lite, ta en lite lägre profil. Jag antar att det inte är jag. JAg är som jag är. Och jag försöker verkligen lära mig, försöker verkligen växa upp och lyckas.
JAg tror att någonstans i mitt hjärta, eller hjärna, är jag rädd för att någon ska bli kär i mig och för att hindra det att denne någon skulle bli intresserad av mig eller ens kunna bli kär i mig så blir jag framfusig och gör bort mig totalt och sen så är det kört, då blir personen så avtänd så att han aldrig vill se på mig igen och jag får stå där med skam och ett krossat hjärta.Sen är det ju irroniskt hur mitt hjärta hinner bli krossat trotts att inget hänt, eller oftast inget hänt. Hur skulle ajg då må om jag verkligen lyckades bli ihop med någon?? Om vi gjorde slut? jag vet inte om jag skulle komma upp ur det. herre gud vad svårt, jag som kan ligga och vara ledsen jätte länge över att jag bara varit kär i någon, hur skulle det då gå??.
Jag är oftast mer ledsen än vad jag visar, det är väl alla i och för sig. Och jag känner mig alltid dum mycket längre. Det är väl som adam säger, jag blottar mitt inre alldeles för lätt och jag för det på fel ställen och helt fel. jag är så dum. Om jag fick en chans till... skulle jag ta den? skulle jag våga? skulle jag ens våga om jag ens fick en enda chans någonsin??
Jag vet inte.. Jag vet bara att efter varje gång gör det ont, nu gör det ont. varför lär jag mig aldrig`? varför?
Kommentarer
Trackback
