Väntan
Hela dagen har jag bara gått och sett ut över havet när jag fått tillfälle till det. Inte har jag kunnat koncentrera mig idag heller på någonting. Föreläsningen bara försvann, satt och tänkte på helt andra saker, på helt andra personer...
Saknaden var stor idag, längtar så tills jag får träffa han igen... Längtar hem också.... Vet inte vilket jag mest längtar efter eller vilket av de två som gör att det gör så ont i hjärtat just nu och att jag bara vill ligga och slita i mitt bröst.
Suck, tittar bara ut genom fönstret nu, båten kommer nog snart, vill bara vara där nere och möta han, men det är nog ingen idee och det kommer bara bli fel, bättre att vänta. Men det känns som en evighet sen jag såg han. Det gör så ont i mig vid tanken på avståndet och avståndet i tid sen jag senast såg han. Samtidigt som jag vet att avståndet både i tid och rum minskar så mitt hjärta slår allt snabbare av lycka.
Jag vill bara se han igen, samtidigt försöker jag säga till mig själv att sluta hoppas, att det bara är dumt att hoppas på att det ska bli något. Har ju aldrig lyckats innan så varför ska jag göra det nu och jag känner ju knappt han. MEn hjärtat går inte att bestämma över, jag kan inte sluta hoppas och är så vansinnigt uppe i känslan att jag omöjligt kan släppa den nu. Jag hoppas så och drömmer så, jag hoppas att jag på något vis får någon form av besked snart, antingen så att jag vet om jag har rätt att fortsätta flyga lite till eller om jag måste tas ner på jorden lika hårt och smärtsamt som alltid och inte få bli en erfarenhet rikare.
Jag hoppas....
Saknaden var stor idag, längtar så tills jag får träffa han igen... Längtar hem också.... Vet inte vilket jag mest längtar efter eller vilket av de två som gör att det gör så ont i hjärtat just nu och att jag bara vill ligga och slita i mitt bröst.
Suck, tittar bara ut genom fönstret nu, båten kommer nog snart, vill bara vara där nere och möta han, men det är nog ingen idee och det kommer bara bli fel, bättre att vänta. Men det känns som en evighet sen jag såg han. Det gör så ont i mig vid tanken på avståndet och avståndet i tid sen jag senast såg han. Samtidigt som jag vet att avståndet både i tid och rum minskar så mitt hjärta slår allt snabbare av lycka.
Jag vill bara se han igen, samtidigt försöker jag säga till mig själv att sluta hoppas, att det bara är dumt att hoppas på att det ska bli något. Har ju aldrig lyckats innan så varför ska jag göra det nu och jag känner ju knappt han. MEn hjärtat går inte att bestämma över, jag kan inte sluta hoppas och är så vansinnigt uppe i känslan att jag omöjligt kan släppa den nu. Jag hoppas så och drömmer så, jag hoppas att jag på något vis får någon form av besked snart, antingen så att jag vet om jag har rätt att fortsätta flyga lite till eller om jag måste tas ner på jorden lika hårt och smärtsamt som alltid och inte få bli en erfarenhet rikare.
Jag hoppas....
Kommentarer
Trackback
