pegasustokig

Jag funderade på det idag... skulle jag någonsin kunna bo själv? Tanken är skrämmande för mig.

Att komma hem själv, ingen som svarar en när man kommer innanför dörren. Ingen som frågar hur ens dag varit, ingen som sitter och ser på tv medans man lagar mat till mer än en, ingen som sitter och jobbar när man själv läser en god bok, ingen som spelar bra musik som man blir glad av, ingen som är där när man är nere och hjälper en.

Nej jag skulle aldrig klara mig utan det. Och trotts att jag inte har det riktigt så just nu, bara nästan, så vill jag alltid ha det så och helst med den mannen jag just nu drömmer om. Mannen ur min dröm. Mannen som gör mig glad i hela kroppen. Han som gör mig lycklig. Är det en för hög dröm? jag skulle ju så gärna vilja ha det så där varje dag i resten av mitt liv. Så behöver jag aldrig mer vara mörkrädd, aldrig mer vara rädd när jag går hem, aldrig mer känna mig ensam, aldrig mer känna mig lämnad, aldrig mer känna att det är något saknas.

Det är min dröm, jag vill göra den sann. Jag hoppas min önskan slår in :)