pegasustokig

igår blev verkligen konstig, får väl skylla på hormoner eller något. Bröt helt och hållet samman när jag såg de senaste bilderna på Johan på facebook. Vet inte varför men blev helt nere av att se dom och jag kunde inte hålla tillbaka den hemska känslan längre av att vara så himla långt ifrån honom. Klarade det inte längre. Ringde han för att hoppas på att det lättade med att prata med honom.

Det gick dessvärre inte som jag tänkte mig. Johan kunde inte prata direkt när jag ringde så han skulle ringa upp. Och när vi la på så kom tårarna. Bara satt på min brors rum (som är det enda rummet i huset som har mottagning)och tårarna rann.

Så jag gick ner och satte mig i soffan och försökte läsa, tänka på något annat. Då kändes det lite bättre. Så tänkte jag att det var ju tur att de där dumma tårarna skulle komma innan Johan ringde.

men när han sen ringde och jag hörde hans röst igen så kom dom tillbaka. Satt hur länge som helst och bara snyftade i hans öra. Det kändes verkligen hemskt långt till honom och jag saknade honom så mycket. Bara så där, trodde inte att jag skulle bli så ledsen över att vara här hemma men det blev för mycket de där bilderna.

Han är verkligen underbar, förmodligen den mest fantastiska människa jag vet. Han är onekligen den första person, näst efter mamma och pappa, som jag gråter så där mycket för att jag inte kan se han imorgon. JAg saknar han så. Jag måste ta mig till ön någon helg nu snarast, klarar inte av att vänta fem veckor med att se han. För om ajg inte gör det så vet jag inte hur många tårar som kommer falla här i Skåne...