pegasustokig

Idag var första dagen på all den tid jag varit hemma som jag faktiskt såg solen. Det kändes nästan som någon form av tecken. Helt plötsligt när jag satt där på jobbet, och tänkte lite deppiga tankar (oerhört ovanligt för mig), så sken solen upp. I några få värdefulla minuter på dagen så blev det faktiskt lite sol. Det kändes som om den log mot mig och jag log mot den. Det kändes också för första gången på den här långa tiden som om jag kanske klarar dom här 5 veckorna. Den där solen var nästan lika viktig som om det varit Johan. Det var nästan som om det var Johan som log mot mig och puffade på mig med hans ljus och sa att det är inte långt kvar, det ordnar sig, det här klarar vi tillsammans. Måste säga det till han sen. LYckades på det viset bli lite gladare idag. Jag hoppas han ber mig att komma dit för jag vill det så gärna. Eller att han kommer hit, det hade kanske varit ännu mer underbart. Vi får väl se vilket det blir :D HA det fint alla :D