Skidor och ledsenhet
Ja idag testade jag verkligen på något kul. Vi var nämligen och åkte skidor i Skåne, och till alla er norrlänningar JA det finns tillräckligt höga "berg" här nere för att åka skidor på och JA det fanns snö...dock konstsnö MEN ÄNDÅ!!
Min mamma behövde testa så hon inte var rädd för att åka skidor idag, dom ska ju till Österrike dom lyckostarna, och hon har blivit omkull körd så många gånger av tyskarna så det är väl ett under att inte halva folket fått en snyting av henne hihi. Men i alla fall har hon blivit lite rädd för att åka skidor så vi följde med som det stöd vi är som familj för att hjälpa henne på benen
Var verkligen kul att åka skidor igen, var ju ett år sen nu sist och lär inte få åka mer skidor i år tyvärr :( lite tråkigt är det allt.
Men någonting har varit fel ända fram tills nyligen med dagen. Har gått och kännt mig ledsen i kroppen liksom. Vet inte vad felet varit men har kännt mig helt ledsen i hela kroppen. Det har liksom kännts som om tårarna inte varit långt borta.
Det är kanske igentligen inte så konstigt att jag är nere, jag har ju inte träffat Johan på två veckor, SMÄRTA!!, men jag var inte säker på att det var där skon klämde. Så när vi åkte skidor för fullt och jag jobbade på min stora plan som jag beskrev i förra inlägget, alltså att vara glad, så kände jag bara mig ledsen.
Slutligen fick jag närmast frostskador på tårna och tröttnade på att åka skidor. Ok norrlänningar det var kanske inte frostskador MEN JAG FRÖS!! JAG ÄR SKÅNING så jag är inte så van vid kyla som ni!!! så där nu har jag sagt det. I vilket fall så gick jag till bilen innan alla andra och fick ringa till Johan och höra hur det var, sen ringde jag till Sandra också för att höra så allt var väl. Och efter att jag hade pratat med dom båda, kanske mest för att jag pratade med Johan eller något, vet inte, men då kändes allt mycket bättre. det var som om den där klumpen släppte. Vet fortfarande inte vad jag hade hängt upp mig på men det gick över.
Och nu sitter man här och tittar på festbilder på honom från igår, hur dum får man bli?? För det gör ju så ont när man ser honom. Men jag får väl skylla mig själv lite att jag tittar på dom, kan ju inte låta bli. Saknar han så himla mycket.
Min mamma behövde testa så hon inte var rädd för att åka skidor idag, dom ska ju till Österrike dom lyckostarna, och hon har blivit omkull körd så många gånger av tyskarna så det är väl ett under att inte halva folket fått en snyting av henne hihi. Men i alla fall har hon blivit lite rädd för att åka skidor så vi följde med som det stöd vi är som familj för att hjälpa henne på benen
Var verkligen kul att åka skidor igen, var ju ett år sen nu sist och lär inte få åka mer skidor i år tyvärr :( lite tråkigt är det allt.
Men någonting har varit fel ända fram tills nyligen med dagen. Har gått och kännt mig ledsen i kroppen liksom. Vet inte vad felet varit men har kännt mig helt ledsen i hela kroppen. Det har liksom kännts som om tårarna inte varit långt borta.
Det är kanske igentligen inte så konstigt att jag är nere, jag har ju inte träffat Johan på två veckor, SMÄRTA!!, men jag var inte säker på att det var där skon klämde. Så när vi åkte skidor för fullt och jag jobbade på min stora plan som jag beskrev i förra inlägget, alltså att vara glad, så kände jag bara mig ledsen.
Slutligen fick jag närmast frostskador på tårna och tröttnade på att åka skidor. Ok norrlänningar det var kanske inte frostskador MEN JAG FRÖS!! JAG ÄR SKÅNING så jag är inte så van vid kyla som ni!!! så där nu har jag sagt det. I vilket fall så gick jag till bilen innan alla andra och fick ringa till Johan och höra hur det var, sen ringde jag till Sandra också för att höra så allt var väl. Och efter att jag hade pratat med dom båda, kanske mest för att jag pratade med Johan eller något, vet inte, men då kändes allt mycket bättre. det var som om den där klumpen släppte. Vet fortfarande inte vad jag hade hängt upp mig på men det gick över.
Och nu sitter man här och tittar på festbilder på honom från igår, hur dum får man bli?? För det gör ju så ont när man ser honom. Men jag får väl skylla mig själv lite att jag tittar på dom, kan ju inte låta bli. Saknar han så himla mycket.
Kommentarer
Trackback
