pegasustokig

Kom på den här dikten idag påväg till jobbet. Satt på bussen och bara fick ett raseri över mig. Det blev så här i skrift:

Jag hatar att se dig varje dag
Jag hatar att se ditt leende
Jag hatar att ditt leende alltid smittar av sig på mig
Jag hatar hur du alltid vet vad jag känner
Jag hatar att du känner mig och vet vem jag är
Jag hatar att jag alltid vet var du är
Jag hatar när är jag är själv om kvällen
Jag hatar när jag tänker på dig hela tiden
Jag hatar när jag tänker på alla minnena
Men mest av allt hatar jag, ja något så oerhört ja
jag hatar verkligen att jag fortfarande älskar dig

JA jag åkte ner till Lund idag, skulle ju besöka Sandra. OCh när jag sitter på tåget så helt plötsligt ropar lokföraren ut i mikrofonen. Det tog mig faktiskt några minuter att inse att han var dansk och pratade på danska. Då tänkte jag att ja det är nog inte så konstigt att folk tycker jag är dansk om vi har danska lokförare som talar på danska till alla passagerare och inte tänker på att prata svenska... :) Men det var verkligen kul i lund, hittade jätte mycket manga och det var jätte kul att fika med Sandra. Åt världens godaste cheesecake med vitchoklad och lime, måste verkligen försöka laga en sån själv någon dag :) var en härlig utflykt och jag hoppas jag kan åka dit imorn också :)

kom att tänka på idag att främling och konstig är samma ord på engelska, eller ja främling och konstigare. Tänkte att det fan stämde ju jävligt bra med verkligheten. Det lustiga är hur jag tänkte på en person när jag konstaterade detta, eller igentligen 2. Jag tänkte nämligen på Johan och på mig och kom fram till att det där ordet kunde beskriva oss båda väldigt bra. För konstig är precis vad han blivit och är nu en främling för mig. Lika så är jag en främling för mig själv med allt som hänt, känns inte som hur jag brukade vara eller hur man brukade reagera. Och ja på det viset är ju jag alltid konstig men ja kanske lite konstigare än vanligt.

tänkte på det där med att jag inte är den samma som förut, tänkte på om det var något negativt eller inte. En del av mig ville när jag nu reste hem hitta tillbaka till den människan jag var innan. Jag funderade mycket på hur jag var innan och ja började tänka lite så. Det var mycket som jag insåg då, bland annat att jag inte var så viljestark och framförallt mycket räddare. Många som känner mig från ön skulle troligtvis inte känna igen mig om dom såg mig för över 3 år sen när jag fortfarande gick på gymnasiet.

Det lustiga med alla dessa tankar om hur jag var innan mot nu var att jag insåg att en del av mig hade försökt sträva tillbaka till det och börjat sätta sig in hur det var då men sen tog det stopp. FÖr jag har gått så långt ifrån den punkten att jag aldrig kan bli den jag en gång var. Det var väldigt sorgligt när jag kom fram till det för jag minns mig sjäv som en liten blond, naiv flicka med ett ständigt stort leende på läpparna som inte ens regnmolnen kunde ta ifrån mig. Jag önskar så att den flickan ville komma tillbaka. Men istället står här nu ja någon som förhoppningsvis är påväg att bli kvinna och som fått mer erfarenhet och nu är rädd för att vara glad igen. jag måste verkligen försöka hitta den där flickan igen.

Kanske inte att man går tillbaka till den figur jag var då men just det där att jag alltid kunde le,oavsett vad problemet var.
Tänkte på det att jag som person alltid varit väldigt snäll och väldigt glad. Kan det vara därför som vissa i mitt liv velat såra mig djupt? att dom ville ta bort leendet eller se mig göra något elakt? Det lustiga vid den tanken var att trotts att en person just nu sårat mig djupt så önskade jag länge och ibland fortfarande honom all välgång och lycka, trotts allt han gjort. Jag är kanske för snäll.

Antar att med dessa nattfunderingar göra en slutsatts: som jag nämnde i ett tidigareinlägg ska jag jobba hårt på att återvända till ön glad. Det känns lite svårt nu men jag tror inte det är långt borta nu. Jag börjar kunna se ljusare på att gå upp om morgnarna och jag har börjat tänka annorlunda, lite som jag tänkte innan. Så i den här takten så kan jag förhoppningsvis hålla mitt löfte till mig själv och til alla er. Det vill säga att jag ska kunna le från hjärtat igen

JA en klassisk titel javisst men vad passar väl bättre än just den titeln på nattens inlägg?? Här sitter man då, klockan halv ett på natten och bara tänker. Ja jag ska upp och jobba imorn så jag ska gå och lägga mig nu. Saknas bara att man får en åsna som springer genom ens trädgård så har man väl uppfyllt den där titeln. Det eller att jag får ett samtal från någon för att dennen någon har druckit Oberons nektar och blivit kär. vem vet, man kan ju önska att den där nektarn dricks och att någon visar upp en bild på mig. Man kan ju hoppas. Som en midsommarnatts dröm, Ska man kanske gå och plocka 7 sorters blommor också och drömma om ens tillkommande?? väldigt troligt om vem jag skulle drömma om då... Aragon så klart ;)

verkar som om det är en sån kväll ikväll, en sån där kväll när man kan sitta och skapa hur mycket som helst, bara tömmer ut känslor på papper. I will never be yours, I will never be yours. I once loved you but now you are gone, I will never be yours. I once wished that you would come for me, now I just want to run away as far as I can. I run and run and run, becouse I don´t want to see you anymore, so I run and run and run so I can be free. I will never be yours, I will never be yours to hold, I will never be yours to love, you once got the chans, now you thrown that away, So I will never be yours, My heart is mine to keep. Tror jag har en melodi till den här, det enda jag behöver nu är ett stämtpiano och en bandspelare så har vi låten på pränt.

now I can´t find myself, the world outside is different and so am I. Where did I turn wrong? what road did I chose?? Why am I lost today, I thougt I always went in the direktion of my heart. Vart tog dagen vägen, som jag alltid såg fram emot? vart tog mitt hjärta vägen? tappade jag det någonstans på vägen? Att försöka finna mina steg tillbaka kanske nu är omöjligt, vinden har för alltid blåst bort de fotspår jag en gång så tydligt lämnat efter mig. Kanske lyckas jag ändå vandra samma stig igen eller åtminstone en liknande. En sak är då säker, jag tänker inte vandra den törniga stig som nu så länge stuckit mig och brännt djupa sår in i min kropp. Kanske hittar jag än en gång den väg jag själv valt, för så länge sedan, och kanske lyser solen fortfarande där. Kanske kan jag finna den stig som jag för så länge sedan kunde se så klart. Just nu tycks den väldigt dold bland alla buskar och grenar. Den väg som jag alltid gått stolt fram på och som alltid lett mig mot det där avlägsna målet. Nu för första gången i mitt liv känns det som om jag är vilse och tappat bort mitt ledsagande ljus som alltid fanns i slutet på vägen. Vart försvann det?? Jag vet inte, men det mörker som släckte det är nu borta så kanske än en gång ljuset kan tändas och lysa mot mig och visa mig vägen igen. Jag önskar just nu att ljuset ville komma åter så att jag än en gång med stolta, fasta steg kan gå framåt och se att det mörker som en gång fanns är för evigt borta. Mörker kan vara som ett stort, svart tyg. Det sveper sig runt dig och väldigt länge kan du inte se dess ände, du ser inte var det börjar och du vet inte hur du ska få det av dig. Ett litet tag låter du det ligga kvar för du vet inte hur du ska få det av dig men det sitter ändå där och det passar att ha det kvar. Sen börjar man frenetiskt att riva i tyget, för att få väck det, för att hitta ljuset, för att komma ut. Efter ett tag, först när man lugnat ner sig, hittar man knapparna som öppnar tyget. Frågan är bara om man ska ta bort det eller ej, nu när man vet hur man gör? När man löst den frågan, då står man där igen, vit, ensam, ljus. Det krävs lite tid och många ord och en hel del vänner för att man ska hitta dom där knapparna och våga knäppa upp det stora svarta tyget. Tack för att ni finns

Den känslan kom över mig idag, eller tanken rättare sagt. När man är nära en person som man gillar och som man en gång kunnat vara hur nära som helst men när man märker att där nu finns en mur som är så bred att du aldrig kan ta ett steg närmare den människan. Jag tror det är den hemskaste känslan jag vet.. nej det är inte den hemskaste känslan, den hemskaste känslan är när någon som står en alldeles för nära gör något som sårar in i själen, men efter det kommer nog nästan den känslan... känslan av att du inte får vara nära. HAtar det, det är bara dumt. Nåja det var dagens tankar lite snabbt :) har köpt ett nytt linne som är urläckert och en ny tshirt och ny film som är super bra :D så ja dagen i sig var bra men tankarna idag hade kunnat vara ljusare nu på kvällen, men det är väl så det alltid är tyvärr. Har gett ett löfte till mig själv att jag ska vara sprudlande glad och inte tänker låta någon sätta sig över mig. Och att jag ska klara av allt mitt jobb. I grund och botten innebär det att jag ska bli mitt gamla jag igen fast liksom ny :) jag ska jobba på det målet hela sommaren så stötts vi ihop så heja på mig så att jag når mitt mål :)

stackars alla studenter idag, det regnar som tusan här i Kristianstad. HOppas som ändå lyckas göra det bästa av sin dag och får ha jätte kul. Man kan ju hoppas på att det slutar regna tills klockan 14 då alla börjar springa ut... Gud det känns nästan som evigheter sen ajg själv sprang ut, är ändå inte så jävla länge sedan. Konstigt ändå. OCh så har man knappt träffat sin gamla klass. Ja jag säger då det. Fortsatte att skriva på låten. Den börjar få text och en klar melodie. Den kan nog bli bra. Är nog min bästa känslosång på länge. "love is a flame, and it burns in you. you onca was my flame, now you have burned me to." "If you see that man, tell him one thing from me. That once he had my heart, but now I am free. If you see that little boy, ask him what happend to him. where did that man that loved me so go away. Now your standing there, with my heart in your hand. you crushed it once, now I will take it back . You once had my heart but now it is mine to keep." Något sånt ska den gå. Hoppas att jag får ihop det i slutändan... tänk om det kunde bli en riktig låt av det :)

Så var man nu i skåne igen, hemma för sommaren. Har längtat hem som tusan och det känns så skönt att vara hemma. Hela kroppen slappnar av. Så här avslappnad har jag itne varit på flera månader. Visst jag kommer ha en massa jobb att göra i sommar, så det är verkligen ingen dans på roser. Men just nu, dessa få dagar, tar jag semester från allt som ska komma och bara passar på att få njuta av att vara här. Det är dags att börja hitta tillbaka, allt för länge har jag varit ifrån mig själv. Nu måste jag hitta mig själv igen innan sommaren är slut. Tror jag är en bra bit på vägen i och med att jag kan tänka så och att jag just nu suttit och skapat en ny låt på pianot. Det är min bästa kur, att sitta och bara spela och sjunga och få ut alla känslor i musik. Den heter som dagens inlägg : I will never be yours. Möjligtvis My heart will never be yours. Får se vilket. Och ja jag kan ha stavat fel men det skiter jag i, det är det som är min charm, därmed basta!!!