Stranger
kom att tänka på idag att främling och konstig är samma ord på engelska, eller ja främling och konstigare. Tänkte att det fan stämde ju jävligt bra med verkligheten. Det lustiga är hur jag tänkte på en person när jag konstaterade detta, eller igentligen 2. Jag tänkte nämligen på Johan och på mig och kom fram till att det där ordet kunde beskriva oss båda väldigt bra. För konstig är precis vad han blivit och är nu en främling för mig. Lika så är jag en främling för mig själv med allt som hänt, känns inte som hur jag brukade vara eller hur man brukade reagera. Och ja på det viset är ju jag alltid konstig men ja kanske lite konstigare än vanligt.
tänkte på det där med att jag inte är den samma som förut, tänkte på om det var något negativt eller inte. En del av mig ville när jag nu reste hem hitta tillbaka till den människan jag var innan. Jag funderade mycket på hur jag var innan och ja började tänka lite så. Det var mycket som jag insåg då, bland annat att jag inte var så viljestark och framförallt mycket räddare. Många som känner mig från ön skulle troligtvis inte känna igen mig om dom såg mig för över 3 år sen när jag fortfarande gick på gymnasiet.
Det lustiga med alla dessa tankar om hur jag var innan mot nu var att jag insåg att en del av mig hade försökt sträva tillbaka till det och börjat sätta sig in hur det var då men sen tog det stopp. FÖr jag har gått så långt ifrån den punkten att jag aldrig kan bli den jag en gång var. Det var väldigt sorgligt när jag kom fram till det för jag minns mig sjäv som en liten blond, naiv flicka med ett ständigt stort leende på läpparna som inte ens regnmolnen kunde ta ifrån mig. Jag önskar så att den flickan ville komma tillbaka. Men istället står här nu ja någon som förhoppningsvis är påväg att bli kvinna och som fått mer erfarenhet och nu är rädd för att vara glad igen. jag måste verkligen försöka hitta den där flickan igen.
Kanske inte att man går tillbaka till den figur jag var då men just det där att jag alltid kunde le,oavsett vad problemet var.
Tänkte på det att jag som person alltid varit väldigt snäll och väldigt glad. Kan det vara därför som vissa i mitt liv velat såra mig djupt? att dom ville ta bort leendet eller se mig göra något elakt? Det lustiga vid den tanken var att trotts att en person just nu sårat mig djupt så önskade jag länge och ibland fortfarande honom all välgång och lycka, trotts allt han gjort. Jag är kanske för snäll.
Antar att med dessa nattfunderingar göra en slutsatts: som jag nämnde i ett tidigareinlägg ska jag jobba hårt på att återvända till ön glad. Det känns lite svårt nu men jag tror inte det är långt borta nu. Jag börjar kunna se ljusare på att gå upp om morgnarna och jag har börjat tänka annorlunda, lite som jag tänkte innan. Så i den här takten så kan jag förhoppningsvis hålla mitt löfte till mig själv och til alla er. Det vill säga att jag ska kunna le från hjärtat igen
tänkte på det där med att jag inte är den samma som förut, tänkte på om det var något negativt eller inte. En del av mig ville när jag nu reste hem hitta tillbaka till den människan jag var innan. Jag funderade mycket på hur jag var innan och ja började tänka lite så. Det var mycket som jag insåg då, bland annat att jag inte var så viljestark och framförallt mycket räddare. Många som känner mig från ön skulle troligtvis inte känna igen mig om dom såg mig för över 3 år sen när jag fortfarande gick på gymnasiet.
Det lustiga med alla dessa tankar om hur jag var innan mot nu var att jag insåg att en del av mig hade försökt sträva tillbaka till det och börjat sätta sig in hur det var då men sen tog det stopp. FÖr jag har gått så långt ifrån den punkten att jag aldrig kan bli den jag en gång var. Det var väldigt sorgligt när jag kom fram till det för jag minns mig sjäv som en liten blond, naiv flicka med ett ständigt stort leende på läpparna som inte ens regnmolnen kunde ta ifrån mig. Jag önskar så att den flickan ville komma tillbaka. Men istället står här nu ja någon som förhoppningsvis är påväg att bli kvinna och som fått mer erfarenhet och nu är rädd för att vara glad igen. jag måste verkligen försöka hitta den där flickan igen.
Kanske inte att man går tillbaka till den figur jag var då men just det där att jag alltid kunde le,oavsett vad problemet var.
Tänkte på det att jag som person alltid varit väldigt snäll och väldigt glad. Kan det vara därför som vissa i mitt liv velat såra mig djupt? att dom ville ta bort leendet eller se mig göra något elakt? Det lustiga vid den tanken var att trotts att en person just nu sårat mig djupt så önskade jag länge och ibland fortfarande honom all välgång och lycka, trotts allt han gjort. Jag är kanske för snäll.
Antar att med dessa nattfunderingar göra en slutsatts: som jag nämnde i ett tidigareinlägg ska jag jobba hårt på att återvända till ön glad. Det känns lite svårt nu men jag tror inte det är långt borta nu. Jag börjar kunna se ljusare på att gå upp om morgnarna och jag har börjat tänka annorlunda, lite som jag tänkte innan. Så i den här takten så kan jag förhoppningsvis hålla mitt löfte till mig själv och til alla er. Det vill säga att jag ska kunna le från hjärtat igen
Kommentarer
Postat av: Mirea
hej hittade till din blogg och vill bara säga att alla händelser i ditt liv kommer att stärka dig.
Det kanske inte känns så, men det ger dig erfarenheter som ger dig bättre förutsättningar till hantera kommande situationer.
Det kanske känns som att du genom de svåra saker som har hänt dig blivit en annan främmande person som är svagare, men i längden lovar jag att du har blivit starkare. Och ditt underbara jag kan ingen situation eller person ta ifrån dig även om du känner dig vilse.
Puss <3
Trackback
