pegasustokig

Usch, börjar så smått bli nervös inför både fredag och onsdag. Fredag är jag dj, är alltid nervös för det. Fattar igentligen inte varför, jag har ju varit det förut. Ändå sitter jag nu närmast och biter på naglarna för att spela. Hoppas att jag hinner förbereda mig ordentligt. Sen på onsdag är det konsert. Har ett solo i år. Där är jag också skitnervös. Fattar inte heller varför med tanke på att jag har sjungt i kören innan och ja vet hur man ska göra. Ändå har jag även där lyckats börja bli nervös. en bra sak sa någon är att ändå vara nervös, då tar man inte saker för givet. Men man tycker att erfarenhet snart borde gett mig lugn... vem försöker jag lura? aldrig i livet att jag lyckas med det...

Jag minns en december natt när jag gick hem förra året och jag såg Orion ovanför huset. Jag tänkte då att Orion alltid visar vägen hem, för märkligt nog varje kväll när jag gick hem då så var Orion ovanför mitt hus. Jag brukade se det som ett tecken. OCh de gånger den inte var över mitt hus så var den ovanför Johans hus. Sen hände allt det där tråkig i våras och märkligt nog har jag knappt sett Orion sen dess, han bara försvann. Men vad jag märkt på sistone är att varje gång jag se honom så är det på speciella kvällar, det händer alltid något. Första gången jag såg honom igen efter i våras var för ungefär två månader sedan, kvällen innan Johan for. Sen såg jag han igen nu i helgen och då hade jag bara väldigt roligt och hade träffat Mattias hela natten. Sen såg jag han igår igen, men först då kom jag på det som jag hade tänkt för ett år sen. Och först då insåg jag att han inte längre var över mitt hus utan någon annanstans. Kanske är det så att han inte alltid var över mitt hus, troligtvis inte eftersom himlavalvet rör på sig, kanske var det bara tur att jag fick syn på bilden nu och haft otur alla andra kvällar trotts att jag letat. Vad det än beror på att jag inte sett bilden förän nu vet jag inte men jag ser det som ett tecken att det gamla hemmet jag hade är inte kvar, jag får leta efter ett nytt och gå vidare. Med det syftar jag på att jag aldrig mer tänker återvända till Johan utan nu får jag leta efter något nytt. Orion, visa mig vägen.

varför är jag alltid precis ett steg efter? hur lång tid ska det ta innan jag fattar saker och ting?? Uppenbarligen måste man växa upp, jag trodde jag hade gjort det för länge sedan, det har jag visst inte. Skjut mig någon hade varit lätt att säga nu, ja då slipper man ju tänka och fundera. Men det är som vanligt en för lätt lösning. skulle vilja bo på månen just nu i en vecka, vara så långt ifrån alla som möjligt. inte visa mig för någon. vara själv en stund. Men det är väldigt frustrerande när man märker att man inte ens kan vara ensam när man är ensam och att när man är med folk är man ensam. Hur gör man då för att få lugn till själen?

Gud vad mycket som hinner hända på en helg. Fest i fredags, jobb igår och idag. Igår var en konstig dag, ja idag har inte heller varit helt ok. Allting kändes bara så ja dåligt. Är kanske för det gråa vädret. Jag önskar så hårt att det blir sol imorn. Snälla låt det vara sol när jag vaknar, då kommer jag känna att jag klarar av den här veckan. Snälla snälla låt det vara sol så att alla får lite ljus så att vi kan bli lite gladare nu. Snälla!

Hur gör man när man inte vet?? När man inte vet vad man ska göra, bara vet det man kan göra men inte vet hur man ska göra det man vill göra?? Känner att jag har alldeles för många frågor inom mig just nu. Så många frågor men inga svar. "Han som har frågot med konstiga svar, han lämnas bland dödskallar kvar. Här fårs jag springa som en vilsen hund, jag tror jag går och bowlar en stund" tror jag ska börja lyssna på Hamlet hur "Himla Hamlet" lite grann. Det är sådana här kvällar jag saknar Elena, Malin, Johanna, Josefine och alla andra av mina bästa vänner som inte är här på ön just nu. Skulle verkligen behöva sitta och prata med dom om ja allt. Finns så många frågor, och så få svar. vad tusan gör man i livet när hjärtat känns helt konstigt?? Vad betyder allt då?

Sitter på game en sen kväll, det var ett halvår sen jag gjorde det nu. När jag satt här då var det inte av samma anledning som jag sitter här nu. Nu sitter jag här för mina vänner är här. Innan var det annat. Men det vill jag inte tänka på längre. Jag har nyligen hittat en ny vän som jag inte trodde jag hade och som jag är väldigt glad för, det känns uppiggande och ajg ska ta vara på detta tillfälle. På fredag blir det nog kul, då är det första mästerifesten på jätte länge. Har längtat som en galning efter den. Ska bli jätte kul. Dessutom kommer det kul folk så man får väl se vad som händer denna helgen :D hoppas på något kul hihihi :D Nåja var ju tvungen att avsluta dagen med ett lite mer positivt inlägg än det förra. fick bara en hjärtklappning innan men det är inget som en bit choklad, ett leende från en vän och en stor kram inte kan råda bot på. Och allt det där finns det väldigt gott om här på Gotland. :D är nog därför jag älskar den här ön något så oerhört :D Hur ska jag någonsin kunna lämna den? kanske jag inte gör det. Vi får väl se.

Det var ett tag sen jag skrev. Detta beroende mest på att min dator som vanligt älskar att ställa till det för mig och ständigt jävlas så jag aldrig hinner klart med inläggen innan den lägger ner. Har hänt en hel del sen sist. Har haft några härliga helger. I helgen var det tacofest med teatern, var en fantastiskt kul kväll med hela teatern. Det var en spännande kväll och jag träffade många vänner på rindi som jag sen hade kul med också. Varför dagens inlägg fick ett sådant negativt laddat ord är helt enkelt för att det var det som drev mig till att skriva igen. Det har gått så himla många veckor nu, enligt mig själv har jag gått vidare för länge sedan. Kanske har jag inte det, med tanke på att det jag just läste gjorde att det högg i hjärtat. Varför gör det så?? Jag trodde det var över för så länge sedan. Hur kan det inte vara det?? Måste kanske lägga ner andra känslor på det istället för att komma vidare med det. Dumt att jag lägger ner så mycket tanke och tid på det. Nåja den enda som får lida är ju den här bloggen och ingen annan i alla fall. Det som högg mest är nog något jag nu lärt mig, genom att skriva ner en massa, att det man förlorar hittas inte alltid efter tö. Jag tänker i vilket fall inte leta efter det längre, det gjorde det där hugget klart för mig. Jag tänker inte leta längre och jag tänker inte gråta mer över det. Man letar inte, man hittar. Och jag är ju sakletare så jag hittar nog så småningom. Men det jag en gång tappat tänker jag fan inte leta upp igen. Det får ligga kvar och skräpa!!