pegasustokig

Det var ett tag sen jag skrev. Detta beroende mest på att min dator som vanligt älskar att ställa till det för mig och ständigt jävlas så jag aldrig hinner klart med inläggen innan den lägger ner. Har hänt en hel del sen sist. Har haft några härliga helger. I helgen var det tacofest med teatern, var en fantastiskt kul kväll med hela teatern. Det var en spännande kväll och jag träffade många vänner på rindi som jag sen hade kul med också. Varför dagens inlägg fick ett sådant negativt laddat ord är helt enkelt för att det var det som drev mig till att skriva igen. Det har gått så himla många veckor nu, enligt mig själv har jag gått vidare för länge sedan. Kanske har jag inte det, med tanke på att det jag just läste gjorde att det högg i hjärtat. Varför gör det så?? Jag trodde det var över för så länge sedan. Hur kan det inte vara det?? Måste kanske lägga ner andra känslor på det istället för att komma vidare med det. Dumt att jag lägger ner så mycket tanke och tid på det. Nåja den enda som får lida är ju den här bloggen och ingen annan i alla fall. Det som högg mest är nog något jag nu lärt mig, genom att skriva ner en massa, att det man förlorar hittas inte alltid efter tö. Jag tänker i vilket fall inte leta efter det längre, det gjorde det där hugget klart för mig. Jag tänker inte leta längre och jag tänker inte gråta mer över det. Man letar inte, man hittar. Och jag är ju sakletare så jag hittar nog så småningom. Men det jag en gång tappat tänker jag fan inte leta upp igen. Det får ligga kvar och skräpa!!