pegasustokig

Häromdagen hade vi kalas hemma, allt var mycket trevligt och alla hade väldigt kul tills plötsligt en släkting får syn på mina naglar och kommenterar högljutt vilka fula naglar jag har eftersom jag inte sett efter mitt nagellack och frågar mamma om inte hon håller med vilket hon gör. Skamsen som en hund och förargad skrapade jag av allt mitt nagellack direkt men kände hur kritiken verkligen sårade mig. Gick sen in en stund och ja kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var igentligen inte för själva kommentaren som jag grät, det var bara att det blev droppen på bägaren som fick den att rinna över. HAr gått en väldigt lång tid nu med väldigt mycket att tänka på och tankarna snurrar fortfarande. Jag måste skaffa ett jobb och känner hur folk rycker i mig än hit än dit. Dit jag själv vill ohc önskar och hoppas och drömmer och ska åka är ju Gotland men alla är inte riktigt lika vänliga inställda till det vilket sårar djupt när man märker det och gjorde att fredagen slutade lit i tårar. Borde nog sitta ner någon dag och bara gråta ut lite, få ut all press, stress och frustration som jag har inom mig. Men det som ändå gjorde att inte den kävllen blev förstörd var samtalet som jag sedan hade. Ringde upp en mycket viktig person i norr och pratade riktigt länge i telefon med honom. Det fick tillbaka mitt leende igen och lugnade ner mig. tänker då inte säga det här till honom än på ett tag men han är faktiskt väldigt väldigt klok för han ger mig så bra råd hela tiden, att jag ska lugna ner mig, ringa till jobben också för att påminna dom och att det är ingen fara om jagi nte får jobb på ön direkt, för jag kan ju börja med att besöka den och sedan flytta dit. Det viktigaste och det som jag tycker allra mest om är att han verkligen stöttar mig och har en lika bensäker inställning på att jag kommer få jobb på ön, för det är där vi ska vara, han och jag. Det känns mycket betryggande och fick tårarna att sluta rinna i fredags. Fick även efter tjejkvällen igår prata med samma underbara person i någon timme, mycket sent men det ger jag blanka fan i för det är det samtalet jag alltid längtar efter hela långa dagen och blir så glad för ohc det tar även bort all den oro och ångest jag börjat bolla upp. Lite oro får man ha men inte för mycket, vilket jag har en tendens att skapa. Han hjälper mig i mycket att se lite klarare på problem. Saknar han så himla mycket, men som han själv säger, vi får hålla oss och vi kommer att ses snart, det är ingen tvekan om saken. De orden värmer alltid mitt hjärta lite extra :)