pegasustokig

Ibland sitter jag och tänker på hur jag hade det innan. Hur VI hade det innan. Ibland saknar jag det liv jag hade innan, det liv när vi var två. Just denna veckan har jag av någon anledning suttit och tänkt mycket på dig. Vet inte varför, veckan är inte mer speciell än någon annan, dagen har inte varit mer speciell än någon annan. Ändå sitter jag här nu, när dagen gått mot sitt slut och nästa kommer i antågande och tänker på dig igen. Dig som jag vägrat tänka på så länge och som jag vägrat att se framför mig. Nu är du ändå i mina tankar, varför vet jag inte. Jag tänkte på allt det fina vi en gång hade, i en månad var det kanske. I sådana här stunder saknar jag det faktiskt, den lilla lycka det gav. Mer än något annat saknar jag den personen, jag saknar inte dig, för du är inte samma längre, men jag saknar den personen. Personen som var där, som låg och höll om mig i sängen. Som var varlig och omtänksam. Som sa dom snälla ord helt spontant och som fick det att kittla ner i tårna. Personen som gjorde mig lycklig, en väldigt kort stund. Läste ett av mina gamla inlägg där jag beskriver det som passion, det är det nog, eller ja jag vet inte. Lyckas aldrig rannsaka mig själv tillräckligt mycket för att lösa ut vad det var jag en gång kände. Vad jag med klarhet alltid vet är vad jag känner nu, det är samma som det alltid varit. Att jag saknar den där personen vars sista gånge jag såg i Januari någon gång. Personen som fortfarande brydde sig, personen som var snäll och omtänksam och som aldrig ville att jag skulle frysa. Honom saknar jag nog för alltid. Dock finns han inte kvar längre, åtminstone inte sist jag såg honom, vilket var ett tag sen nu. I sådana här stunder önskar jag att jag kunde se dig igen och få en chans att prata med dig, men jag vet att det är meningslöst. Jag vet inte vad som hände dig den där månaden i februari när jag var i skåne Johan, och jag kommer nog aldrig få veta. Det gör inte ont längre att säga ditt namn och du finns inte hellre längre i mina drömmar. Den ende som finns kvar av dig är mannen jag träffade på rindi en kylig höst kväll. en man som dansade med mig till låtarna i Grease och som jag verkligen tyckte om. Honom saknar jag allt som oftast, jag undrar så var han är idag. Jag vet inte om du fortfarande läser min blogg, du påstod att du gjorde det en gång i tiden. Om du skulle läsa detta så vet att jag gärna en dag vill prata med den där personen som jag träffade den hösten eller möjligtvis den mystiska person som jag sedan träffade i början på mars. Båda två kommer för alltid vara ett mysterium för mig. Båda har jag fortfarande starka känslor kvar för, fast båda är varandras motsatts. Jag är kanske bara trött, men framförallt är jag trött på att ha så många öppna dörrar, jag skulle vilja stänga ett par. Kommer behöva stänga dom oavsett i vilket fall snart, jag hoppas så att mitt hjärta hittat rätt nu. Slutändan på detta inlägg är helt enkelt som titeln säger: jag saknar dig, jag hoppas vi möts en dag igen.