pegasustokig

för då tänker man på något annat ett tag och får riktig huvudvärk istället för att ha "huvudvärk" över ett problem. Sitter på jobbet igen och drar mig för att börja skriva c-uppsatsen trotts att jag vet att jag måste börja. Det är väl alltid så med sånt man inte tycker om att göra, man drar sig för det.

Idag så sa jag faktiskt något som jag aldrig trodde att jag skulle höra mig själv säga. Jag sa att jag äntligen har kommit över Johan. Och det stämmer. det känns verkligen som om en sten lättat från mitt hjärta med de orden på något vis.

Visst jag har fortfarande väldigt för starka känslor för han och ja jag får mina små återfall ibland, där jag tänker på honom och saknar honom och vill ringa han.
MEn det lustiga är att på all denna tid jag varit hemma har jag inte ringt han en enda gång eller skickat något dumt sms. Kanske betyder det att jag börjat växa upp mer. Fick höra av massa släktingar i helgen att dom inte kände igen mig och tyckte att jag har blivit vuxen. Kanske har jag börjat gå vidare då. JAg hoppas att det är så.

Har dessutom börjat tänka på nya killar, vilket jag nog tror är det säkraste tecknet på att jag håller på att komma ur det här nu. En speciell är i mina tankar lite mer ofta nu än han var innan. HOppas man får träffa honom snart :)

Hade sjukt kul i helgen,var en jätte söt kille som jag buggade med hela natten lång. JAg kan verkligen inte bugga och definitivt inte med dom skorna men han kunde och han kunde då verkligen föra så det var dans tills solen gick upp. Vilken fest och vilken kväll det var :D helt underbart :D
Nu känns det bra igen, nu ler jag hela tiden av hela mitt hjärta och det ska jag göra även när jag kommer till ön :)

Skrev ju i ett inlägg för inte så länge sedan att jag ville hitta henne. Uppenbarligen hittade flickan mig. När jag tänker på henne var det alltid att innan kunde jag le automatiskt bara så där utan ja någon annan anledning än till att fåglarna sjöng eller att solen sken. Trodde ju i ett tidigare inlägg att jag inte skulle hitta henne som alltid log och så men uppenbarligen hittade hon mig för påväg till jobbet idag så gick jag och lyssnade på musik och halvvägs dit stannade jag upp och tittade i ett fönster och såg att jag log så mycket som det bara gick bara så där. Hon har visst hittat mig igen, den lilla naiva flickan som alltid tror på allt alla säger och som alltid alltid ler. Nåja, ska kanske inte försöka vara för naiv, man lär ju sig med åren så som Mirea sa att man tar lärdom och blir klokare, Men det det där leendet, det tänker jag allt behålla och nåde den som tar det ifrån mig igen. :)

Ja så har man suttit på jobbet hela dagen och precis innan man skulle stänga så kom det in ett jätte åskväder, är ju så sjukt rädd för åska. Var inte alls kul att gå till bussen och se blixtarna slå ner runt om en. Ok så nära hann det inte komma innan jag kom på bussen men jag är ju så rädd för det så ja jag gick där och skallrade tänder. Sen har jag suttit och fösökt skriva tal till imorn. Börjar bli lite nervös när jag fortfarande inte har helt klart om vad jag ska säga... paniken börjar komma...

Kom på den här dikten idag påväg till jobbet. Satt på bussen och bara fick ett raseri över mig. Det blev så här i skrift:

Jag hatar att se dig varje dag
Jag hatar att se ditt leende
Jag hatar att ditt leende alltid smittar av sig på mig
Jag hatar hur du alltid vet vad jag känner
Jag hatar att du känner mig och vet vem jag är
Jag hatar att jag alltid vet var du är
Jag hatar när är jag är själv om kvällen
Jag hatar när jag tänker på dig hela tiden
Jag hatar när jag tänker på alla minnena
Men mest av allt hatar jag, ja något så oerhört ja
jag hatar verkligen att jag fortfarande älskar dig

JA jag åkte ner till Lund idag, skulle ju besöka Sandra. OCh när jag sitter på tåget så helt plötsligt ropar lokföraren ut i mikrofonen. Det tog mig faktiskt några minuter att inse att han var dansk och pratade på danska. Då tänkte jag att ja det är nog inte så konstigt att folk tycker jag är dansk om vi har danska lokförare som talar på danska till alla passagerare och inte tänker på att prata svenska... :) Men det var verkligen kul i lund, hittade jätte mycket manga och det var jätte kul att fika med Sandra. Åt världens godaste cheesecake med vitchoklad och lime, måste verkligen försöka laga en sån själv någon dag :) var en härlig utflykt och jag hoppas jag kan åka dit imorn också :)

kom att tänka på idag att främling och konstig är samma ord på engelska, eller ja främling och konstigare. Tänkte att det fan stämde ju jävligt bra med verkligheten. Det lustiga är hur jag tänkte på en person när jag konstaterade detta, eller igentligen 2. Jag tänkte nämligen på Johan och på mig och kom fram till att det där ordet kunde beskriva oss båda väldigt bra. För konstig är precis vad han blivit och är nu en främling för mig. Lika så är jag en främling för mig själv med allt som hänt, känns inte som hur jag brukade vara eller hur man brukade reagera. Och ja på det viset är ju jag alltid konstig men ja kanske lite konstigare än vanligt.

tänkte på det där med att jag inte är den samma som förut, tänkte på om det var något negativt eller inte. En del av mig ville när jag nu reste hem hitta tillbaka till den människan jag var innan. Jag funderade mycket på hur jag var innan och ja började tänka lite så. Det var mycket som jag insåg då, bland annat att jag inte var så viljestark och framförallt mycket räddare. Många som känner mig från ön skulle troligtvis inte känna igen mig om dom såg mig för över 3 år sen när jag fortfarande gick på gymnasiet.

Det lustiga med alla dessa tankar om hur jag var innan mot nu var att jag insåg att en del av mig hade försökt sträva tillbaka till det och börjat sätta sig in hur det var då men sen tog det stopp. FÖr jag har gått så långt ifrån den punkten att jag aldrig kan bli den jag en gång var. Det var väldigt sorgligt när jag kom fram till det för jag minns mig sjäv som en liten blond, naiv flicka med ett ständigt stort leende på läpparna som inte ens regnmolnen kunde ta ifrån mig. Jag önskar så att den flickan ville komma tillbaka. Men istället står här nu ja någon som förhoppningsvis är påväg att bli kvinna och som fått mer erfarenhet och nu är rädd för att vara glad igen. jag måste verkligen försöka hitta den där flickan igen.

Kanske inte att man går tillbaka till den figur jag var då men just det där att jag alltid kunde le,oavsett vad problemet var.
Tänkte på det att jag som person alltid varit väldigt snäll och väldigt glad. Kan det vara därför som vissa i mitt liv velat såra mig djupt? att dom ville ta bort leendet eller se mig göra något elakt? Det lustiga vid den tanken var att trotts att en person just nu sårat mig djupt så önskade jag länge och ibland fortfarande honom all välgång och lycka, trotts allt han gjort. Jag är kanske för snäll.

Antar att med dessa nattfunderingar göra en slutsatts: som jag nämnde i ett tidigareinlägg ska jag jobba hårt på att återvända till ön glad. Det känns lite svårt nu men jag tror inte det är långt borta nu. Jag börjar kunna se ljusare på att gå upp om morgnarna och jag har börjat tänka annorlunda, lite som jag tänkte innan. Så i den här takten så kan jag förhoppningsvis hålla mitt löfte till mig själv och til alla er. Det vill säga att jag ska kunna le från hjärtat igen

JA en klassisk titel javisst men vad passar väl bättre än just den titeln på nattens inlägg?? Här sitter man då, klockan halv ett på natten och bara tänker. Ja jag ska upp och jobba imorn så jag ska gå och lägga mig nu. Saknas bara att man får en åsna som springer genom ens trädgård så har man väl uppfyllt den där titeln. Det eller att jag får ett samtal från någon för att dennen någon har druckit Oberons nektar och blivit kär. vem vet, man kan ju önska att den där nektarn dricks och att någon visar upp en bild på mig. Man kan ju hoppas. Som en midsommarnatts dröm, Ska man kanske gå och plocka 7 sorters blommor också och drömma om ens tillkommande?? väldigt troligt om vem jag skulle drömma om då... Aragon så klart ;)

verkar som om det är en sån kväll ikväll, en sån där kväll när man kan sitta och skapa hur mycket som helst, bara tömmer ut känslor på papper. I will never be yours, I will never be yours. I once loved you but now you are gone, I will never be yours. I once wished that you would come for me, now I just want to run away as far as I can. I run and run and run, becouse I don´t want to see you anymore, so I run and run and run so I can be free. I will never be yours, I will never be yours to hold, I will never be yours to love, you once got the chans, now you thrown that away, So I will never be yours, My heart is mine to keep. Tror jag har en melodi till den här, det enda jag behöver nu är ett stämtpiano och en bandspelare så har vi låten på pränt.

now I can´t find myself, the world outside is different and so am I. Where did I turn wrong? what road did I chose?? Why am I lost today, I thougt I always went in the direktion of my heart. Vart tog dagen vägen, som jag alltid såg fram emot? vart tog mitt hjärta vägen? tappade jag det någonstans på vägen? Att försöka finna mina steg tillbaka kanske nu är omöjligt, vinden har för alltid blåst bort de fotspår jag en gång så tydligt lämnat efter mig. Kanske lyckas jag ändå vandra samma stig igen eller åtminstone en liknande. En sak är då säker, jag tänker inte vandra den törniga stig som nu så länge stuckit mig och brännt djupa sår in i min kropp. Kanske hittar jag än en gång den väg jag själv valt, för så länge sedan, och kanske lyser solen fortfarande där. Kanske kan jag finna den stig som jag för så länge sedan kunde se så klart. Just nu tycks den väldigt dold bland alla buskar och grenar. Den väg som jag alltid gått stolt fram på och som alltid lett mig mot det där avlägsna målet. Nu för första gången i mitt liv känns det som om jag är vilse och tappat bort mitt ledsagande ljus som alltid fanns i slutet på vägen. Vart försvann det?? Jag vet inte, men det mörker som släckte det är nu borta så kanske än en gång ljuset kan tändas och lysa mot mig och visa mig vägen igen. Jag önskar just nu att ljuset ville komma åter så att jag än en gång med stolta, fasta steg kan gå framåt och se att det mörker som en gång fanns är för evigt borta. Mörker kan vara som ett stort, svart tyg. Det sveper sig runt dig och väldigt länge kan du inte se dess ände, du ser inte var det börjar och du vet inte hur du ska få det av dig. Ett litet tag låter du det ligga kvar för du vet inte hur du ska få det av dig men det sitter ändå där och det passar att ha det kvar. Sen börjar man frenetiskt att riva i tyget, för att få väck det, för att hitta ljuset, för att komma ut. Efter ett tag, först när man lugnat ner sig, hittar man knapparna som öppnar tyget. Frågan är bara om man ska ta bort det eller ej, nu när man vet hur man gör? När man löst den frågan, då står man där igen, vit, ensam, ljus. Det krävs lite tid och många ord och en hel del vänner för att man ska hitta dom där knapparna och våga knäppa upp det stora svarta tyget. Tack för att ni finns

Den känslan kom över mig idag, eller tanken rättare sagt. När man är nära en person som man gillar och som man en gång kunnat vara hur nära som helst men när man märker att där nu finns en mur som är så bred att du aldrig kan ta ett steg närmare den människan. Jag tror det är den hemskaste känslan jag vet.. nej det är inte den hemskaste känslan, den hemskaste känslan är när någon som står en alldeles för nära gör något som sårar in i själen, men efter det kommer nog nästan den känslan... känslan av att du inte får vara nära. HAtar det, det är bara dumt. Nåja det var dagens tankar lite snabbt :) har köpt ett nytt linne som är urläckert och en ny tshirt och ny film som är super bra :D så ja dagen i sig var bra men tankarna idag hade kunnat vara ljusare nu på kvällen, men det är väl så det alltid är tyvärr. Har gett ett löfte till mig själv att jag ska vara sprudlande glad och inte tänker låta någon sätta sig över mig. Och att jag ska klara av allt mitt jobb. I grund och botten innebär det att jag ska bli mitt gamla jag igen fast liksom ny :) jag ska jobba på det målet hela sommaren så stötts vi ihop så heja på mig så att jag når mitt mål :)

stackars alla studenter idag, det regnar som tusan här i Kristianstad. HOppas som ändå lyckas göra det bästa av sin dag och får ha jätte kul. Man kan ju hoppas på att det slutar regna tills klockan 14 då alla börjar springa ut... Gud det känns nästan som evigheter sen ajg själv sprang ut, är ändå inte så jävla länge sedan. Konstigt ändå. OCh så har man knappt träffat sin gamla klass. Ja jag säger då det. Fortsatte att skriva på låten. Den börjar få text och en klar melodie. Den kan nog bli bra. Är nog min bästa känslosång på länge. "love is a flame, and it burns in you. you onca was my flame, now you have burned me to." "If you see that man, tell him one thing from me. That once he had my heart, but now I am free. If you see that little boy, ask him what happend to him. where did that man that loved me so go away. Now your standing there, with my heart in your hand. you crushed it once, now I will take it back . You once had my heart but now it is mine to keep." Något sånt ska den gå. Hoppas att jag får ihop det i slutändan... tänk om det kunde bli en riktig låt av det :)

Så var man nu i skåne igen, hemma för sommaren. Har längtat hem som tusan och det känns så skönt att vara hemma. Hela kroppen slappnar av. Så här avslappnad har jag itne varit på flera månader. Visst jag kommer ha en massa jobb att göra i sommar, så det är verkligen ingen dans på roser. Men just nu, dessa få dagar, tar jag semester från allt som ska komma och bara passar på att få njuta av att vara här. Det är dags att börja hitta tillbaka, allt för länge har jag varit ifrån mig själv. Nu måste jag hitta mig själv igen innan sommaren är slut. Tror jag är en bra bit på vägen i och med att jag kan tänka så och att jag just nu suttit och skapat en ny låt på pianot. Det är min bästa kur, att sitta och bara spela och sjunga och få ut alla känslor i musik. Den heter som dagens inlägg : I will never be yours. Möjligtvis My heart will never be yours. Får se vilket. Och ja jag kan ha stavat fel men det skiter jag i, det är det som är min charm, därmed basta!!!

När kommer det sluta att göra ont? det känns just nu som om jag aldrig kan se en ende på allt det här. Allting bara går upp och ner och jag fortsätter att förvärra saker för oss och mig själv. Att jag ens sitter och skriver det här är tillräckligt illa. Tyder på att jag tänker för mycket. HAr en halv fixad dator nu i alla fall och en situation som är åt helvete illa. Och allt är mitt fel den här gången. Har så mycket skuldkänslor så det inte är rent klokt. Fan vad jag är dum i huvudet hela tiden. FAN MED!!

JÄVLA DATORS HELVETE!!! Som om det inte redan var så att jag inte var online mycket nu ska skithelvetet dessutom krasch IGEN!! för 4 gången!!! det här är fa mig fan det jobbigaste som hänt!!! varför kan INGET fungera just nu?? allt ska ju fan fucka upp sig totallt just när man har det som värst på alla håll. Kom igen släng på det, vad mer kan hända?? att jag blir bankrutt?? att jag bryter ett ben?? vad fan mer kan hända?? att telefonen dör för evigt så alla mina kontakter där försvinner?? JAG HATAR TEKNIKEN OCH DEN HATAR MIG!!!!! Ännu ett livstecken från mig för er som är oroliga. Tack Elena, jag ska ringa dig snart och prata, känner att jag behöver en av mina bästa vänner till det nu :)HOppas allt är bra i norr. JAG HATAR TEKNIK!!! ARGH!!! Från en något arg och irreterad Elna Persson

Som många vet har det hänt en hel del i mitt liv nu på sistone. det är därför jag inte kunnat, orkat klarat av att skriva i min blogg. Orkar fortfarande inte skriva om allt om det men ja det är väl ett jävligt bra steg att jag åtminstone skriver lite här nu. Idag har gått hyfsat bra hela dagen men c-uppsatsen släpar och jag tycks inte komma någon vart med den tyvärr. Det är lite illa men ajg ska jobba på det. Så småningom så kommer jag kunna skriva noggranner om sånt Nåja det var allt för denna gången. bättre än ingenting i alla fall. HA det bra alla nu!!!

Eller ja det har jag väl inte exakt gjort, jag har fått springa runt i en medeltida klänning och en lång underbar mantel hela dagen. Men det räcker för mig!! Älskar den där manteln, om inte museet är uppmärksamma nog så kanske det inte finns kvar på deras lager sen he he he. Nej jag skulle aldrig ta den men den är så himla fin, kanske kan fråga om man får köpa den av dom, passar på mig som klippt och skuren, lagom lång och allt.

Trodde först inte att jag skulle kunna jobba idag, var rädd att halsflussen fortfarande skulle ta ut sig på mig, men när jag väl hoppade i klänningen så tänkte jag att så fan heller att jag tänker låta det här hindra mig från springa runt i en cool mantel hela dagen!

Var väldigt kul att få vara där och leka med barnen hela dagen, gillar verkligen barn och att få leka och prata med dom. Det är så att det är en skattjakt hela veckan på museet och jag ska springa runt i den klänningen nu hela veckan (med mantel :D) och ge ledtrådar till barnen och hjälpa dom att hitta gåtor och bokstäver över hela museet. Gick väldigt bra idag så jag hoppas det går lika bra imorn.

Kan knappt fatta att det här är min sista vecka, allting har gått så oerhört fort på ett vis men så sakta på ett annat. Nu när hjärtat nästan slutat slå, eller ja slutat slå ha det ju så klart inte, men det känns som att det jag börjar vänja sig vid att vara ensamt (som det så länge varit och vad jag klagar på det) så ska man tillbaka till ön igen. Det som så länge varit men verklighet (ön) känns nu nästan overkligt.

I början när jag kom hem kändes det ju overkligt att vara hemma, det gör det väl fortfarande, men det kändes ändå som om när man väl kom tillbaka till ön så skulle man åter vara tillbaka i sitt liv. Just idag eller just nu så känns det lite som att ja jag inte vet var min verklighet är, nästan som om den var borta. Kanske är det för att jag har gått och längtat och längtat och längtat och längtat exakt varje dag nu i 5 veckors tid om att få åter komma till ön och få vara med Johan som det just känns så konstigt att honom mindre än 3 dagar, ja det är verkligen det, så ska jag få vara där igen. På ön. Med honom. Med alla andra. Men mest med honom ;). Det känns bara så overkligt att det är så nära nu. Det är ju knappt man vågar hoppas. MEn längtar det gör jag hela tiden och alltid. :) I WILL BE BACK!!!

Ja så var det då konstaterat att man hade fått halsfluss igen, suck. Det är den sjukdom jag brukar dra på mig med en sådär 3-4 års mellanrum så åker jag på att bli ordentligt sjuk och sängliggandes i 3 dagar och sen är jag på benen igen som om ingenting har hänt. Tur är väl det igentligen, jobbigare om man blir sjuk oftare och ja inte kan komma på benen så snabbt.

Märkte igår morse när jag vaknade att jag inte bara hade en vanlig förkylning vilket jag hade hoppats på när jag gick och la mig och fick åka in och skaffa medicin. Nåja bättre att jag blev sjuk nu istället för att jag blev det när jag kommer tillbaka till ön.
´Det är så jobbigt att vara sjuk, har legat hela helgen nu helt borta av feber och av ja bara trötthet av halsflussen. Hatar att man inte kan äta ordentligt. Är så grymt hungrig men så fort man försöker äta någonting som är av fastföda så gör det så ont i halsen så man inte får ner något. :P

Märkte att någon än en gång kommenterat på min stavning, ja jag vet att egentligen stavas med e (till denne någon som var trött och ändå orkade kommentera på det). Uppenbarligen känner inte denna trötta människa mig speciellt bra då jag är expert påa tt stava fel både med flit och inte med flit. Men ett ord som jag älskar att stava fel på är igentligen, för enligt mig stavas det med i, sen kvittar dte vad verkligheten säger till mig för verkligheten är för det mesta emot mig i alla fall :)

Kom på idag att nu är det bara 4 dagar kvar tills jag är tillbaka på ön igen, känns helt otroligt. Den här helgen har väl delvis gått så snabbt för att jag blivit sjuk men kanske också för att ja jag snart ska hem, för att jag längtar så himla mycket.

Glömde ju skriva något igår på alla hjärtans dag, det var ju främst för att jag var sjuk. Har än så länge inte fått något kort av JOhan, han har fått ett av mig. FÅr väl se om det dyker upp ett i min brevlåda eller om jag kommer få något mycket bättre än ett kort när jag kommer tillbaka till ön. Vi får väl se vilket det blir, hoppas på det sistnämnda i vilket fall ;)

Ja nu är det inte loångt kvar tills man är tillbaka på ön. Satt och tänkte nu i feberyran (oj vad hög DEN febern var då) på hur det ska bli att komma tillbaka. Som jag nämnt i tidigare inlägg har jag ju romantiserat ihop ex antal möten med Johan, så det ser jag ju fram emot. Började nu även tänka påa llt annat som väntar på mig när jag kommer till ön, alla underbara vänner, teatern, kören, djandet ja allt. Jag saknar allt. Jag saknar mitt liv

Så när jag satt här och tänkte och saknade så insåg jag att det enda jag gjort när jag nu varit hemma är att sakna allt på ön och att jag ständigt tjatat om detta. Så fort jag pratat med någon på ön har det varit om hur mycket jag saknar alla på ön och hur mycket jag längtar dit och frågar vad alla har gjort. Kom på mig själv med att jag under dessa snart 5 veckor måste varit väldigt väldigt tjatig om detta och ja jag vill väl på något vis be om ursäkt för det.

Vet väl inte igentligen om det är något att ursäkta, längtan är ju en känsla precis som allt annat men ja jag känner ju mig själv bäst, vill jag i alla fall påstå kanske har jag fel där nu, men jag vet när jag kan bli för på och jobbig. Så om det är någon där ute som tyckt att jag varit för på eller något så är detta enbart för att jag då längtar så oerhört mycket tillbaka och ja är lite känslo nojjig och bara saknar mitt liv, för just nu är allt det livet på ön och ingen annanstans. Så nästa fredag ska det bli väldigt skönt att få tillbaka det livet igen :)

Ja jag vet väl inte direkt om idag varit någon otursdag så där förrutom att jag lyckats bli sjuk. Har dragit på mig en lätt feber som gör ont i hela kroppen. Så nu har jag inte bara ont i hela kroppen av att jag saknar Johan utan även av sjukliga skäl som min feber. Och imorn är det alla hjärtans dag. Tänk den första gången jag har en pojkvän så är jag inte i närheten av honom när den dagen kommer. Nå det är ävl inte så viktigt, det är ju bara en dag som någon stålle för länge sedan bestämde skull ägnas åt kärleken. Får väl ta igen all den kärleken närj ag kommer till ön istället. :)

Blev ingen träning, fick nöj a mig med en lång härlig promenad. Hade igentligen velat ta den själv men mamma och pappa ville följa med och sen dom åker till Österrike imorn så kunde jag ju knappast säga nej. Dom kommer ju inte hinna säga hejdå till mig eftersom jag åker till ön nästa fredag och då har inte dom kommit tillbaka än.
Ska bli lite konstigt att vara så gott som själv i huset nu i en vecka, undrar just om det kommer gå lika snabbt när dom inte är hemma.

Längtar tillbaka till ön väldigt mycket, som vanligt. Fick just en kommentar på det här hemifrån. Min bror är ju alltid så himla kul och ska fälla en kommentar över allt man gör här i världen :P
"Dagens ungdom" var det visst idag. Och det ska komma från han, han är ju yngre än mig. En annan kommentar som fälldes idag var ju att Johan är yngre än honom, det kommer bli minst sagt intressant om dom två träffar varandra någon gång. Är lite rädd för det mötet...

Får nog ta en promenad imorn också, känner att jag verkligen måste ta en lång promenad och reda ut en massa. Eller en massa och massa men det känns som om ja det är något som oroar mig. Så jag hade nog behövt en lång promenad för att ordna allt i mina tankar och sånt. Det är alldeles för mycket som cirklar i huvudet på mig just nu och behöver nog få ordning på allt innan jag kommer tillbaka till ön, annars blir det bara meck :P Måste framförallt ta mig en lång funderar angående vad fan jag ska skriva min c-uppsats, det kan jag nog behöva en riktigt lång promenad för...