pegasustokig

now I can´t find myself, the world outside is different and so am I. Where did I turn wrong? what road did I chose?? Why am I lost today, I thougt I always went in the direktion of my heart. Vart tog dagen vägen, som jag alltid såg fram emot? vart tog mitt hjärta vägen? tappade jag det någonstans på vägen? Att försöka finna mina steg tillbaka kanske nu är omöjligt, vinden har för alltid blåst bort de fotspår jag en gång så tydligt lämnat efter mig. Kanske lyckas jag ändå vandra samma stig igen eller åtminstone en liknande. En sak är då säker, jag tänker inte vandra den törniga stig som nu så länge stuckit mig och brännt djupa sår in i min kropp. Kanske hittar jag än en gång den väg jag själv valt, för så länge sedan, och kanske lyser solen fortfarande där. Kanske kan jag finna den stig som jag för så länge sedan kunde se så klart. Just nu tycks den väldigt dold bland alla buskar och grenar. Den väg som jag alltid gått stolt fram på och som alltid lett mig mot det där avlägsna målet. Nu för första gången i mitt liv känns det som om jag är vilse och tappat bort mitt ledsagande ljus som alltid fanns i slutet på vägen. Vart försvann det?? Jag vet inte, men det mörker som släckte det är nu borta så kanske än en gång ljuset kan tändas och lysa mot mig och visa mig vägen igen. Jag önskar just nu att ljuset ville komma åter så att jag än en gång med stolta, fasta steg kan gå framåt och se att det mörker som en gång fanns är för evigt borta. Mörker kan vara som ett stort, svart tyg. Det sveper sig runt dig och väldigt länge kan du inte se dess ände, du ser inte var det börjar och du vet inte hur du ska få det av dig. Ett litet tag låter du det ligga kvar för du vet inte hur du ska få det av dig men det sitter ändå där och det passar att ha det kvar. Sen börjar man frenetiskt att riva i tyget, för att få väck det, för att hitta ljuset, för att komma ut. Efter ett tag, först när man lugnat ner sig, hittar man knapparna som öppnar tyget. Frågan är bara om man ska ta bort det eller ej, nu när man vet hur man gör? När man löst den frågan, då står man där igen, vit, ensam, ljus. Det krävs lite tid och många ord och en hel del vänner för att man ska hitta dom där knapparna och våga knäppa upp det stora svarta tyget. Tack för att ni finns